Medel mot parasiter förlorar sin verkan över stora delar av världen.
Överanvändandet av antibiotika i världen har utvecklat resistens hos bakterier, som trots att de inte orsakat epidemier och massdöd ändå har bidragit till dödsfall som annars kunnat undvikas. Det händer nu även i lantbruket där medel mot parasiter används flitigt.
Ray Kaplan, University of Georgia, har publicerat sin forskning angående resistens hos parasiter. Värst drabbade är får och getter. I Australien, Brasilien och USA är djur på över hälften av gårdarna i undersökningen infekterade av parasiter som utvecklat resistens mot avmaskningsmedel. I vissa fall är parasiterna resistenta mot alla medel som finns tillgängliga. Andelen gårdar med problem var lägst på Nya Zeeland, även om det är ett problem som växer oroväckande snabbt även här.
Dr Kaplan beskriver problemet som “global worming”, när produkter används i förebyggande syfte istället för när det verkligen behövs. Det är vanligt att man vill undvika smitta genom att behandla i förtid istället för vid ett eventuellt utbrott. Användandet av mediciner på det här viset är ett mycket bra sätt att selektera ut resistenta bakteriestammar.
Det måste till en mer selektiv användning av preparat. Till exempel inälvsparasiter, där det oftas är ett fåtal djur som är kraftigt infekterade. Genoom att behandla dessa individer skulle sannolikheten att resistens utvecklas minska, samtidit som dessa smittor kan hållas under kontroll. Även genom att undvika överbeläggning av betesmarkerna minskas parasittrycket. Men här kommer ett nytt problem, då antalet djur som kan hållas per ha minskar. Här kommer vi till problemets centrum: det är svårt att veta hur mycket skada resistenta parsiter gör, och därigenom hur mycket man ska satsa på att stoppa spridningen av resistensutvecklingen. Data som finns är ofta sporadisk. Men tillräckligt oroande för att det ska vara värt att följa upp. Om vi tappar kontrollen över de resistenta stammarna kommer det att kosta.