Ras Gutefår

 

Gutefåret har sitt ursprung i ett ålderdomligt, svenskt melerat lantrasfår. Få be­lägg, utöver de
arkeologiska fynden, antyder något om färger, former, ull eller b-horning.
Detta får var medeltidens viktigaste leverantör av ull till vadmal, som omnämns i svenska
skrifter från 1292. Under många århundraden var vadmal allmogens tyg, medan det finare
klädet för­behölls herrskapet.
När Gustav Vasa kom till makten 1523 började han im­portera såväl finfibrig ull som finulliga, vita får.
Förädlingen innebar tyvärr en ned­värdering av allmogens primitiva husdjur, som suc­cessivt minskade i antal. Av de behornade fåren återstod omkring 1940 en­dast 12 – 15 djur på Gotland.
Genom verkningsfulla insat­ser från ett fåtal personer räddades de sista exempla­ren av de behornade utegångsfårens stam till efter­världen. Landets totala po­pulation gutefår var 2006 uppe i drygt 6 000 individer, fördelade på ca 450 besättningar. Ett betydande antal gutefår finns också i Danmark och Tyskland.
Invalid shortcode
Såväl bagge som tacka har två välutvecklade, svagt vridna, konvergerande el­ler divergerande, till ut­formningen spegelvända horn med kraftig räffling och tydliga ”årsringar”. Baggarnas horn är stora och kraftiga, tackornas horn smalare och gracila.
Skelett och kroppsform är gracila, rygglinjen rak och korset måttligt slut­tande, benen är smala,
förhållandevis långa och tätt an­satta med uttåade fram­ben samt väl ställda bak­ben,
Djuren är kortsvansade, svansens längd mätt på undersidan skall normalt vara 13 – 15 cm.
Tackorna väger normalt 45 – 60 kg, baggarna 60 – 80 kg.
Ungtackor föder normalt ett lamm, äldre tackor två. Trillingfödslar förekommer.
Källa: Bild och text från föreningen Gutefåret och andra bilder.
Svensk rasförening
Föreningen Gutefåret
GutefårAkademin