Gutefåret har sitt ursprung i ett ålderdomligt, svenskt melerat lantrasfår. Få belägg, utöver de
arkeologiska fynden, antyder något om färger, former, ull eller b-horning.
Detta får var medeltidens viktigaste leverantör av ull till vadmal, som omnämns i svenska
skrifter från 1292. Under många århundraden var vadmal allmogens tyg, medan det finare
klädet förbehölls herrskapet.
När Gustav Vasa kom till makten 1523 började han importera såväl finfibrig ull som finulliga, vita får.
Förädlingen innebar tyvärr en nedvärdering av allmogens primitiva husdjur, som successivt minskade i antal. Av de behornade fåren återstod omkring 1940 endast 12 – 15 djur på Gotland.
Genom verkningsfulla insatser från ett fåtal personer räddades de sista exemplaren av de behornade utegångsfårens stam till eftervärlden. Landets totala population gutefår var 2006 uppe i drygt 6 000 individer, fördelade på ca 450 besättningar. Ett betydande antal gutefår finns också i Danmark och Tyskland.
Invalid shortcode
Såväl bagge som tacka har två välutvecklade, svagt vridna, konvergerande eller divergerande, till utformningen spegelvända horn med kraftig räffling och tydliga ”årsringar”. Baggarnas horn är stora och kraftiga, tackornas horn smalare och gracila.
Skelett och kroppsform är gracila, rygglinjen rak och korset måttligt sluttande, benen är smala,
förhållandevis långa och tätt ansatta med uttåade framben samt väl ställda bakben,
Djuren är kortsvansade, svansens längd mätt på undersidan skall normalt vara 13 – 15 cm.
Tackorna väger normalt 45 – 60 kg, baggarna 60 – 80 kg.
Ungtackor föder normalt ett lamm, äldre tackor två. Trillingfödslar förekommer.
Källa: Bild och text från föreningen Gutefåret och andra bilder.
