Det finns många positiva sidor med att ha får av rasen Quessant har jag upptäckt. De är härdiga små rackare, nästan små nog att ta som handbagage på Ryanair och ändå tuffa nog att stå emot en otäck fransk vinter. Det bästa av allt är att de sköter sin lamning själva.
Sömnlösa nätter, med en ficklampa och gummihandskar, är inget för mig. Nej, med Quessants så poppar lammen ut som godis från en Pez-behållare. De lammar på natten och det behövs inga varma handdukar och annan hjälp, naturen sköter sig helt själv.
Idag har jag dock Daphne under uppsikt. Hon är så tungt dräktig att hon knappast kan gå – några stela steg sen kollapsar hon – så har det hållit på sen lunchen. Jag antar att det är ganska vanligt att får ser ut så när de är nära förlossningen. Men någonstans inom mig så kan jag inte låta bli att undra om det inte är något fel ändå.
Daphne stirrar tillbaks på mig och bräker som en mistlur. Gång på gång drar hon sig upp på fötter och tar några knäande steg, sen sjunker hon ner på marken, böjer nacken mot skyn med uppspärrade ögon och tillbakadragna läppar som visar en rad perfekta vita tänder. Smärtan och ansträngningen är påtaglig.
En timmen senare, och något sticker ut från Daphnes bakdel: en klöv kanske eller en nos? Aha! Så allt kommer bli bra, för när allt kommer omkring, så sköter ju Quessanterna lamningen alldeles utmärkt själva.
Nu kommer regnet. Det regnar så kraftigt att landskapet fördunklas av en grå slöja. De andra sticker iväg för att ta skydd under träden. Daphne bara ligger där i det blöta gräset och krystar för kung och fosterland. Nacke och ben stelt utsträckta, hon ser ut ser ut som en trasig gunghäst. Och hon ligger så still att hon kunde vara död.
Något är definitivt fel. Bredvid den pyttelilla klöven kan jag se något rosa också, som om en del av Daphne är på väg ut istället för ett bläcksvart lamm. I panik, rafsar jag genom Lamningsproblem-avsnittet i boken Får för nybörjare, innan jag kastar mig ut i regnet.
Jag är fortfarande några steg bort från den slagna mamman när hon kravlar sig upp och travar iväg, med ett par klövar tydligt stickandes ut där bak.
Jag har motstått att ringa min välsignade granne Gilles eftersom han är mitt i lamningen med sina egna får och har redan varit hos mig en gång denna vecka, för att hjälpa mig kastrera ett lamm. Men detta är ett nödfall.
Gilles kavlar upp ärmen och börjar känna inuti Daphne. ”Det finns inget huvud”, muttrar han.
Med sammanbitna tänder håller jag Daphne medan Gilles drar och puffar och muttrar för sig själv, med sin underarm inne i henne. ”Sluta tryck på, för tusan”, skäller han.
”Förlåt”, klämmer jag fram och släpper hastigt Daphnes skuldror.
Gilles skrockar. ”Inte du. Hon.” Strömmar av blod och slem sipprar ner för hans underarm. Jag känner mig helt hjälplös.
Till slut drar Gilles ut någonting ur Daphne som mest påminner om en blöt svart socka med en död fisk inuti. Det verkar helt omöjligt att något så illa tilltygat, litet och blodigt skulle kunna vara vid liv. Daphne ger ifrån sig ett lågt bräkande, likt ljudet av en rakapparat vars batteri håller på att ta slut, och Gilles lägger den blöta sockan bredvid henne så hon kan se vad hon har gjort.
I all sin utmattning så börjar Daphne slicka det blöta liket. Och jag tappar hakan när liket lyfter huvudet och utstöter ett skälvande skri, som om en astmatisk gumma försöker spela oboe för första gången i sitt liv. Gilles verkar ganska oberörd över denna tumultartade händelse som får mig att vilja göra dubbla bakåt-saltomortaler.
”Vad skulle ha hänt Gilles, om jag inte hade gjort det du gjorde?”, frågade jag.
”Den hade dött inne i henne inom en timme eller två. Och hon hade också dött, imorgon.”
Senare, går jag ut i fårhuset för att se det nya lammet äta och svansen som går som en propeller. Jag har bestämt mig för att han ska heta Gilles. Men jag tror inte jag ska berätta det för Gilles, – lika lite som jag ska berätta hur fantastiskt det är med rasen Quessant, att de alltid klarar sina lamningar själva.
Denna sköna krönika om att vara glad amatör, hur ovärderligt det är med en mentor nära till hands och det magiska med krångliga lamningar som slutar lyckligt är skriven av Michael Wright. Du kan läsa originalet skriven med en härlig engelska här: www.telegraph.co.uk
Du kan också läsa mer om de festliga små fåren Quessants här. De verkar rätt behändiga om det inte vore för hornen.