Tyska skrämmande erfarenheter av sjukdomens framfart i en 460 tackors besättning i Hessen.
14. Oktober 2007 A. Gerlach, Schäfermeisterin Braunfels-Philippstein (Hessen)
Min man och jag har en besättning på ca 460 tackor (30 Suffolk, 20 Rhönfår,10 Fuchsfår,400 Merinofår). Vi hörde först talas om blåtunga 2006. Vi visste att sjukdomen fanns och att fall hade påträffats, men dessa var långt borta. I december 2006 testades ett nötkreatur positivt 12 km från oss och därmed var vi i spärrzon. I augusti 2007 spetsades läget till. En kollega (50 km bort) hade veterinär hemma eftersom han hade misstänkt fall av BT i sin besättning. Vi skrattade bort det men skulle grundligt ångra detta. Den 14 augusti hade vi en merinotacka med tjock dreglande underläpp och en Suffolk med misstanke om lunginflammation dog. Vi pratade första gången om BT misstanke och tyckte inte ännu att det var så dramatiskt. Merinofåret tillfrisknade och lever än idag. En vecka senare, den 21 augusti, hade vi på morgonen tre sjuka får i besättningen med lätt svullna huvuden, slemflöde och lamhet i hagen med lammade tackor (37 får med tvillingar som fötts från 1/7-10/8 -07), ytterligare tre från denna grupp dog två till tre dagar senare och blev genast undersökta i Gießen. Blodprov togs även från de djur som insjuknat och diagnosen var snabbt klar: BT.
Från den dagen började vår fasa, varje dag insjuknade nya djur, varje dag dog djur. Hjälplösa måste vi se på medan den ena efter den andra insjuknade, huvudena svullnade upp, djuren kunde inte längre äta och dricka och kvävdes av sitt slem. Trots sprutor av mediciner (Terramycin LA+Levamisol och Metapyrin) dog fåren som flugor. Speciellt drabbade var tvålammarna som hade gått i hagar nära vatten. Här minskade snabbt 37 tackor till 15 stycken. De insjuknade suffolkfåren visade mindre sjukdomstecken (slemflöde och lamhet) men dog mycket snabbt eller hade efter fåtal dagar stela leder. Rhön- och Fuchsfåren hade också de få symptom, men överlevde sjukdomen ganska bra. Djuren fick andnöd när de försökte att äta, när de gavs vatten eller slemlösande mediciner och ansträngningar tålde de överhuvudtaget inte. Efter åtta veckor hade sjukdomsbilden återigen förändrats något. Vi hade fortfarande nya sjuka, men de överlevde BT bättre. Överlevnaden steg men det dog fortfarande djur. Vi har tills idag förlorat 71 tackor och 15 lamm och det är fortfarande inte över. Vår överlevnadsgrad är ungefär 50/50. Sedan ca 3 veckor har jag inte använt mer mediciner. Fåren får äppelresten, hö, färdigfoder, vatten och mineralfoder.
En del av våra baggar blev också sjuka, de hämtade sig igen men frågan återstår om de kan betäcka. 3 suffolklamm avlivades efter att ha överlevt sjukdomen men led olidligt av biverkningarna (lossnande klövar och tjocka öppna leder), även 3 merinofår avlivades som sedan flera dagar inte kunde äta eller dricka och magrade av.
Vi var alla chockade av dessa saker och stod hjälplösa bredvid. Telefonkontakten med övriga drabbade kollegor var mycket bra och viktig. Erfarenheter, information och tröst eller stöd hjälpte oss vidare. Veterinärämbetet hade vid varje kris andra förordningar och utsagor. Ingen visste riktigt besked. Förordningarna ändrade sig dagligen, vi drabbade erfor det alltid för sent. Hade vi anpassat oss till en anordning, var denna nästa dag den motsatta.
Vid första besöket av veterinärämbetet för fastställande av BT hos vår besättning, påpekade en medarbetare att vår hundgård för två hundar var för liten och att en kedja för en bunden hund var för kort, men de 40 sjuka fåren som stod där var honom helt likgiltiga. Hundförordningen överräcktes till oss med uppmaningen att rätta till bristerna.
Vår veterinär, Dr. Seelig var hela tiden ett stöd och kom med råd, tips, information och facklig hjälp om saker, även vid presskontakter och frister med politiker. Ett särskilt tack för detta också om medicinerna inte hade den önskade effekten. Som finansiell hjälp erbjöds vi krediter, som vi förhoppningsvis slipper använda.
Möten med press, tv, fåravelsförbund och politiker genomfördes i förhoppning att de ska hjälpa oss att abonnera på ett vaccin. Våra döda får har visserligen avtagit och vi hoppas på kallare väder för att dämpa BT och minska sticken från knotten, men vad händer nästa år (detta är inte över)? Prognoser säger att det skall öka för varje år . Kommer ett vaccin i tid, visar sig den önskade effekten och kommer vi att kunna betala för det?
Försäkringsbolagen består oss med hjälp för de döda fåren som räknas efter olika kriterier. I samma andetag höjs premien drastiskt för nästa år så att vi lika gärna kan lämna utbetalningen där så betalar vi direkt för nästa år.
Mot denna farsot kan vi inte göra något. Vi har inte ådragit oss den men vi måste lida för detta och vår existens är hotad. De senaste åren har vi fått så många förordningar (läkemedel, foderhygien, transport, tvärvillkor mm) och måste hela tiden svälja dessa och samtycka eller kämpa, men nu handlar det om varför vi lever och arbetar. Härvid dör våra djur!!!
Vi har inga lediga lördagar och söndagar, inte heller helgdagar eller semester, vi arbetar för våra får, men för politiken är vi bara ett svagt ljus. Ingen tar vår angelägenhet på allvar. Som en pratbubbla i tidningen BILD sa: ”Så länge BT inte är skadligt för människorna så är ingen intresserad, döda djur har vi tillräckligt av i nyheterna.” För BT frånfall och även vaccin måste det komma finansiellt stöd från EU eller staten annars går vissas existens i graven. Ersättningar för höga kostnader för insektsmedel eller behandlingar mot BT måste finnas. Det fattas information om behandlingsmöjligheter, sjukdomsförlopp, vacciner, mm. Rykten och spekulationer finns det nog av men alla fakta saknas. Alla har inte Internet så att man är så uppdaterad med information. De fårägare som ännu inte är drabbade måste också bli informerade om sjukdomen. Vi har att göra med en farsot. Jag tror inte att det funnits någonting liknande här tidigare. Vi hade kunnat agera annorlunda om vi hade haft mer information , även om vi kanske inte hade trott på det. Men idag finns det tillräckliga bevis och en rasande utbredning så att man bör informera vidare.
Om jag kunde skulle jag gärna ställa fram klockan ett år, kanske vet vi nästa år om vaccinet räcker, hur många får som fortfarande finns hos oss och om det överhuvudtaget lönar sig att fortsätta. För tillfället frågar vi oss varje dag: hur många sjuka och döda får är det idag då? Vandringen till ladugården eller till hagen känns varje dag tung och vi ser fortfarande inget slut. Vänner, bekanta och släktingar frågar tvivlande hela tiden: ”har ni det där fortfarande”?
Också efterverkningarna bör tas i beaktande, de första tackorna har redan lammat och var inte alla synligt sjuka i BT, vissa börjar tappa klövarna eller tappar all ull. Kommer de insjuknade fåren att förbli dräktiga, och kommer det då normala lamm eller missbildningar? Mjölkavkastningen på de sjuka djuren går drastiskt ner och vid vår höstlamning har vi behövt föda upp lamm delvis på flaska. Förra veckan lammade en tacka (trillingar) som var sjuk i BT men som överlevt. De tre lammen överlevde men tackan hade inte en droppe mjölk. Efter att ha flaskmatats dog två av lammen under nästa dag och det tredje lammet på sin femte levnadsdag av synbara symptom av BT. Dessa kan egenrligen bara infekterats av sin mor eftersom de fötts på stall och till sin död hållits inne.
Fri översättning av Johanna Rangrost Ahlström.
Läs original på http://www.bundesverband-schafe.de/Startseite.6.0.html