Nu är det hög tid för träckprov och avmaskning innan djuren släpps på bete. Läs mer om parasiter och avmakningsmedel.
Får drabbas av olika mag-tarmmaskar som i stora mängder kan orsaka sjukdomar som i sin tur leder till nedsatt tillväxt och låga slaktvikter. De viktigaste arterna är Teladorsagia circumcincta, Trichostrongylus spp. och Haemonchus contortus. De två förstnämnda förekommer överallt där det finns får i landet och är viktiga orsaker till diarré. Den stora löpmagsmasken H. contortus däremot är blodsugande och ger blodbrist (anemi) vilket yttrar sig som bleka slemhinnor i ögonen och munnen. H. contortus förekommer hos cirka 30% av landets besättningar.
Inom fårnäringen är lamningarna ofta koncentrerade till en intensiv period under vårvintern. I samband med detta och under inverkan av det tilltagande ljusinflödet, ökar utskiljningen av maskägg hos tackorna. För att motverka nedsmittning av lammen är det därför viktigt att avmaska tackorna efter lamningen och i god tid före betessläppningen. På marker som tidigare betats av får finns som regel övervintrande larver. Avmaskning av lammen bör därför ske efter 3-4 veckors betesgång, vilket sammanhänger med parasitens utvecklingstid i värddjuret. Träckprovsdiagnostik för att besättningsanpassa avmaskningsåtgärderna ger värdefullt stöd. Vid problem med H. contortus bör bensimidazoler undvikas då flera svenska isolat är resistenta.
På sanka betesmarker påträffas ibland den stora leverflundran Fasciola hepatica. Den ger anemi och de kliniska symptomen påminner om dem som också kan sättas i samband med H. contortus. Parasitens värdjursspektrum är brett men ställer till störst problem hos får. För att vara effektiv bör avmaskningen utföras med albendazol och helst under vintern när de vuxna maskarna finns i gallgångarna.
Hos får är det även mycket vanligt med Moniezia expansa. Trots att denna bandmask är iögonfallande är det omtvistat vilken skada den egentligen tillfogar värddjuret.
Avmaskningsmedel finns i huvudsak inom fyra substansgrupper. Det är: 1) bensimidazolderivat (albendazol, febantel, fenbendazol, m.fl.), 2) makrocykliska laktoner (ivermektin, doramektin, eprinomektin och moxidektin),
3) tetrahydropyrimidiner (morantel och pyrantel) och 4) kinolinderivat (prazikvantel).
Bensimidazoler inaktiverar proteiner som bygger upp mikrotubili i tarmcellerna, men hämmar även enzym som påverkar glukosupptaget. Tetrahydropyrimidiner stimulerar kolinerga nervbanor. Makrocykliska laktoner stör GABA-funktionen i motoriska nervbanor. De binder också till glutamat-receptorer och påverkar därmed permeabiliteten för kloridjoner. Prazikvantel hämmar glukosupptaget vilket nedsätter energiomsättningen. Nyligen lanserades emodepsid. Denna tillhör en helt ny substansgrupp med effekt mot nematoder, men som påminner om de makrocykliska laktonerna.
Oavsett val av substans gäller att den dos som krävs för att döda målorganismen kan variera för olika parasiter. Gemensamt för moderna avmaskningsmedel är att de uppvisat dokumenterad effekt och har en väl tilltagen säkerhetsmarginal. De är dessutom mer eller mindre bredspektrumverkande, i synnerhet de makrocykliska laktonerna som förutom att uppvisa effekt mot de flesta nematoder även påverkar artropoder (leddjur) som löss och kvalster. Dessa anthelmintika har alltså effekt såväl mot inre (endo) som yttre (ekto) parasiter och benämns därför endektocider. Även prazikvantel intar en särställning. Denna substans saknar effekt mot nematoder (rundmaskar) och verkar avdödande endast mot cestoder (bandmaskar) och trematoder (sugmaskar). Vid förhöjd dos uppvisar pyrantel effekt också mot vissa cestoder. Albendazol har effekt mot maskar ur samtliga grupper och är följaktligen ett bensimidazolderivat med helt unika egenskaper, då dessa i allmänhet endast har effekt mot nematoder.
Att tänka på
De flesta avmaskningsmedlen på den svenska marknaden är, med några få undantag, ytterst kraftfulla läkemedel. Resistensläget är således fortfarande under kontroll. När resistens uppstår har det dessvärre visat sig att den har kommit för att stanna. Därför är det viktigt att värna om effekten hos de substanser vi har tillgång till idag, inte minst med tanke på att en mer storskalig lansering av nya substanser så gott som upphört. Avmaskningsfrekvensen i kombination med doseringen är de viktigaste faktorerna vid uppkomst av anthelmintikaresistens. Att kontrollera smittstatus och först därefter sätta in åtgärderna bör uppmuntras. Det är naturligtvis också viktigt att vara medveten om att effekten av olika substanser varierar hos olika arter. Det finns få preparat som har 100% effekt. Ofta är effekten reducerad mot vilande (inhiberade) larver på grund av att de har en kraftigt nedsatt ämnesomsättning. Det är också viktigt att tänka på att behandlingseffekten efter avmaskning är förhållandevis kortvarig. Djuren löper alltid risk att återinfekteras så länge de befinner sig i en smittad miljö. Avmaskningar bör därför ingå som en del i ett heltäckande integrerat åtgärdsprogram. Att stimulera immunitetsutvecklingen genom bra utfodring och att övervaka smittläget är en utveckling som är önskvärd. Att dessutom satsa ökande resurser på att övervaka smittläget torde leda till en mer genomtänkt och kontrollerad användning av avmaskningsmedel, vilket i sig skulle minska riskerna för uppkomst av läkemedelsresistens.